|
Hembygdsboken, sid 170-174
LÖVJERI OCH HAXKONSTER
Från intet århundrade har vi så många uppgifter om häxor och trolldom
som från 1600-talet. Särskilt beryktade är ju de fruktansvärda
häxprocesserna på 1670-talet. Lyckligtvis syns Nordmaling ha gått
någorlunda fri från denna andliga farsot, men det hindrar inte att vi
har en hel del uppgifter om blåkullafarare och mörkrets gärningsmän
från andra tidpunkter av detta i mångt så mörka århundrade.
Vi har förut beskrivit den trollformel, som en Hindrik
Hindrikssons hustru nyttjade redan i slutet av 1500-talet. Tyvärr vet vi
inte vem denna kvinna varit. Nog ligger det nära till hands att skylla
på finnfolk, men bevisen saknas i detta fall. Som vi skall se dyker dock
formeln upp igen på 1650-talet fast starkt förenklad och nu i samband
med finnar.
Utan tvivel fick de vidskepliga föreställningarna ny
näring genom finnarnas inflyttning. Gammjäntan Barbru Olofsdotter
rannsakades 1650 om sitt utövade lövjeri. Protokollet härom lyder i
något moderniserad form: »En gammal jänta Barbru Olofsdotter,
Barnfödder i Umeå och Nu tjänte i Ava hos Abraham Joensson, haddes för
Rätten, vilken var Beryktad för Lövjeri. Enär därom ransakat blev,
upprepeterade hon en Läsning för Rätten, som välaktade Befallningsman
Lars Eriksson annoterade, och eljest hade hon Brukat Nogor vidskepelser,
som Erik Eriksson i Rönholm henne övertygade. Ändock hon först hårt
nekade, att hon intet Ord kunde varken på ett eller annat. Resolution:
Rätten Beslöt, efter hon är född i Umeå, skall hon hädan förvisas
av socknen och dit som hon födder är. Och vilken som henne Efter denne
dag hyser eller härbergerar inom socknen, han skall vara förfallen Efter
Lagen till Böter 40 dr, där var haver sig åtvarnat. Vidare om hennes
straff hemställes till de vördige herrar och andelige Fäder i
Predikoämbetet.»
Även en så stadgad och betrodd bonde som
nämndemannen, sockenskrivaren och en av landsens tjugufyra Jacob
Asmundsson i Lögdeå blev 1655 beskylld för att genom lövjeri ha
fördärvat laxfiskevånorna för grannen Samuel Ersson men friades,
varför i stället Samuel blev sakfälld.
Ett utförligt refererat mål förekommer 1659, då
finnflickan Annika Olufsdotter står anklagad inför domaren och fogden
Carl Carlsson Burman på tinget i Nordmaling. Flickans dopnamn tyder på
finnsläkt. Hon kan mycket väl vara dotter till mullsjöfinnen Oluf
Mattsson och alltså syster till mjösjöfinnen Matts Olsson. Innan vi
närmare går in på de anklagelser, som riktades mot den 12-åiga
finnflickan, skall vi relatera, vad vi vet om mullsjöfinnen.
Oluf Mattsson hade
inflyttat tio år tidigare och kommit från Hoting i Fjällsjö socken.
Han var säkerligen en mycket duktig karl. Han upptog ödesjord i Mullsjö
och hade på samma sätt återupptagit gammal ödesjord i Hoting. Där
borta i Fjällsjö hade han t. o. m. invalts i tolvmannanämnden. Men
trollkunnig var han som finnar i gemen. Betecknande för hur nära
hedendomen finntron stod är att sonen Måns, som övertog Hoting efter
faderns avflyttning, på tinget 1672 stod anklagad för att i
skogen ha dyrkat trenne gudar utskurna i aspträ. - Ej underligt att de
inflyttande finnarna sågs med fruktan av de ortodoxa nordmalingsborna.
Men det var flickan Annika vi skulle berätta om. Efter
tidens sed hade hon tydligen redan som elvaåring fått ge sig ut för att
tjäna. Hon kom till bygrannen David Olufsson och dennes hustru Malin, som
även var finnfolk. Vid tinget berättade Annika att hon av hustrun Malin
och andra hört berättas »orn Trullkåhnor och theres konst och
läsningar såå ock huru the af hin onde i tienst tagas och af honom till
blåkulla föhras medh annat mehra».
Vad var det då hustru Malln hade att berätta för
flickan, medan husbonden var borta. Jo, Annika blev bl. a. invigd i huru
man skall stjäla bonyttan från sina grannar genom att nyttja ett baranystan.
Och så här berättade mor Malin, skall en bara förfärdigas.
Kvastris, tvaguris, skakelvidjor och skakelträn skulle man sarnla så ock
var det bra med olika slags hår. Så tillreddes nystanet över elden i
den öppna spisen, och där blev bärkatten levande och kunde suga
ut mjölk och smör från grannkräkens lagårdar och draga hem
produktionen till barakäringen.
Att bestryka boskapen med en bordduk och en garnhärva
alla helgaftnar tjänade även den snöda vinningens sak. Och hustru Malin
fick alltid mera smör, ost och vassle än andra kvinnor i byn.
Man kunde även röra ihop till ett baranystan på
själva fähusgolvet, om man hade en särskilt lämpad rönnkäpp. Någon
besvärjelse tycks dock inte ha blivit antecknad till protokollet för
denna rit.
Man kunde även trolla fram två marker smör var
sjunde dag ur badstuguväggen, om man stack in kniven i ett såt mellan
stockarna en torsdagskväll, hade Malin berättat. Det var en konst, som
tydligen flera finnar kände till. Redan 1635 stod en man från
Ramsele vid namn Nils inför sitt sockenting och tillstod, att han fått
bonyttan av sina grannar därigenom att han »hafwer satt en knif uti sin
fähuswägg i såttedsspringjen och mjölket igenom knifskaftet och
därvid brukat förskräcklige böner, som han nu inför Rätten läsit
hafwer, och satte en knif i wäggen och las här inför Rätten liksom han
skulle mjölkat, dock ingen mjölk fick».
Bättre gick det för en hammerdalsflicka, som år 1675,
om man får tro tingsprotokollet, i tingsrättens och allmogens
närvaro i sockenstugan, verkligen kunde i en vrå avsides för sig själv
mjölka ur knifskaftet, som satt i mossasåtet. Medan hon »pottrade för
sigh själf» kom det mjölk ur knivskaftet ned i en kopp precis som ur en
annan kospena. Den ko hon mjölkade uppgavs vara en av de närvarande
tolvmännens, Olof Erikssons, ko, som befann sig en halv mil från
sockenstugan.
Hustru Malln i Mullsjö hade även varit i Blåkulla,
hade hon berättat för Annika, vars öppna barnafantasi utan tvekan
anammade sin matmoders berättelser. I Blåkulla satt man som gäster vid
djävulens bord, som var tolv mil långt och var dukat för dubbelt så
många kvinnor som män.
Ville man taga tjänst hos fanen, skulle man
uppsöka vapenhuset i kyrkan en mörk kväll. Dit kom han då och gjorde
käringen till sin genom att bita ett stycke ur hennes axel och lillfinger
så att blod började rinna. Sedan tog han käringen och for med henne
rakt upp i vädret och lämnade henne slutligen i Blåkulla.
Och eftersom Annika »var ett illfundigt och ganska
vahnartigt barn», så begynte hon ganska snart att praktisera sin
matmoders lärdomar. Bakom bastudörren fann hon de erforderliga
hårtottarna och skakelträna samt Malins rönnkäpp. Annika passade på,
medan matmodern låg och sov och bakade en kaka av rågmjöl, hästhår,
skrappedamm och vatten, som hon rörde ihop motsols med rönnkäppen. Det
var sen meningen, att bärkatten skulle få denna kaka, så snart den
blivit levande. Medan flickan rörde läste hon följande ramsa:
»Gick jag mig ut på grönan en löt
råkade jag tre hummelmöö så söta
vigde salt och julemalt
ärga och ärla mjöl.»
Efter en stunds omrörning tyckte hon att trolldomen
började verka, ty det »skildes från vartannat, det ena hit och det
andra dit, lika som om det blivit levandes». Då svek modet för flickan,
så att hon sprang sin väg. Vi ser att formeln hon lärde av hustru
Malin, är en efterrapning av den långa och närapå vackra ramsa, som
Hindrik Hinderssons hustru läst och lärt ut redan på 1500-talet. Endast
fyra rader har flickan kunnat komma ihåg, när hon stod vid domarens
bord.
Det är ju också ganska naturligt, att den senare
delen av den ursprungliga ramsans första vers inte kunde passa vid
tillverkandet av ett baranystan, eftersom man där bad vår Herre signa
kreaturen ifrån just »baransuge».
Sedan Annika fått ett kok stryk av Malin, rymde hon,
bytte husbönder och kom till finnbonden Johan Persson i Sunnansjö. Här
avslöjade flickan vad hon lärt sig hemma i Mullsjö och det ledde som
sagt till rättegång.
Till vittnen framkallades unga finnflickor, som var
lika omogna som Annika själv, men nog kunde de vittna att
mullsjögrannarna alldeles förlorat bonyttan av husdjuren så länge hon
var piga hos David Olssons. Flickan var »rnångtalig», sa ett vittne,
vad brottsligt det nu kunde vara. I alla fall hade flickan beredvilligt
berättat vitt och brett vilka hustrur hon visste brukade fara till
Blåkulla och det gav henne nog ingen popularitet hos mullsjökvinnorna.
Naturligtvis sa vittnena, att de kraftigt avböjt flickans erbjudanden att
lära dem sina konster med bärkatter.
Märklig är den slutliga domen. I häradsrätten, där
Carl Burman presiderade, dömdes Annika att »widh tingzstugudörren
hudstrijkas». Rättvist nog dömdes även »hennes matmoder och de andra
kvinnfolken, som uti hennes närvaro om sådant talat hava,» att sitta i
stocken i kyrkan sig själva till straff och församlingen till varnagel.
När saken kom upp till Svea hovrätt, fastställdes
domen över flickan. Kyrkoherde Trast fick även en alllvarsam tillhållan
att lära flickan kristendomsstyckena, så att hon därigenom skulle
avstå från sin påbegynta vanart. Men den höga rättvisan ansåg, att
hustru Malin m. fl. visserligen talat oförståndigt i barnets närvaro,
»men dock dermedh intet ondt meent», varför kärringarna slapp sitta i
stocken.
Vem var nu mera brottslig, Annika eller hustru Malin?
Domstolarna dömde ju ofta med biblisk stränghet under 1600-talet. Skulle
så ha skett med David-Olsmor i Mullsjö, borde man ha hängt en kvarnsten
om halsen på henne och kastat henne i havets djup.
Om man får tro de angivelser, som rullades upp vid
denna rättegång, så var hustru Malin utövare av en mängd
övernaturliga trollkonster av det slag, som finnfolkets vismän brukade
utöva. Hon påstods kunna ta ett trådnystan och låta garnändan fara
hundra alnar neder i jordens inre för att där upphämta guld. ja hon
kunde t. o. m. frambesvärja regn när hon ville med en kvist, »rörandes
uti en vattukälla, så molnas hela himmelen och kommer regn».
En anteckning i kanten av dombokens blad ger vid handen
att den 4 mars 1661 »hafwer Annika slitit Rijs uthanför Tingz stugu
dörren».
Redan 1664 blev det nytt åtal för trolldom i
Nordmalings socken. Nu är det hustru Rågierd Jonsdotter i Brattsbacka,
som vid vintertinget står anklagad. Hon efterläts dock att till nästa
ting skaffa sig laggärdsmän mot beskyllningen för trolldomsutövandet.
Påföljande vårting blev det också rannsakning. Protokollet härom
lyder i något moderniserad ordalydelse:
»Ändock uppå laga tinget den 26 mars Anno 1664
protokollerat vart att hustru Rågierd Jonsdotter, Olof Svenssons hustru i
Brassbacka, var uti uppenbart ryckte och besky Ilning kommen för
trollkonst eller lövjeri, och om samma saks utförande till denne tiden
uppskjutit; alltså blev därom nu ransakat och avlupit som följer,
Nämligen åtskilfiga hava fuller haft misstankar till henne Rågierd,
sedan hon dit i fjärdingslaget kom, över det hon större nytta än andra
haver haft av sin boskap, dock icke sett eller förstått henne där
utinnan något olovligt medel bruka, efter som tvenne nämndemän, Nils
Östensson i Sunnansjö och Johan Pedhersson i Baggård betygade,
sammanledes bekände och hennes granne Jakob Larsson i Brassbacka samt
Pål Pålsson och Per Eskilsson i Agnäs såväl som Johan Nilsson i
Djupsjö och Erik Olsson i Hyngelsböle att de allenast misstankar till
henne dragit hava och icke tryggeligen kunna henne för lövjeri beskylla.
Men Mårten Nilsson på Nyåkeren med sin hustru
och Johan Eskilsson i Orrbölet hava på Kyrkovallen beskyllt hustru
Rågierd för lövjeri och hotat henne därföre tingföra, vilka nu henne
icke ville eller kunde till saken binda. Och emedan tvenne nämndemän
Zebbjörn Larsson och Per Aronsson i Öre vittnade att hustru Rågierd i
deras by uppfödd är och där i byen 40 år vistades förrän hon blev
gift och hela den tiden ställt sig ärligen och väl, därtill betygade
cappellanen herr Erik att han så väl som hans fader, kyrkoherde herr
Johan hava henne ofta om denna handeln examinerat och på intet sätt
kunnat pröva henne där utinnan brottslig vara eller velat sig skyldig
känna. Fördenskull efter lag och domareregeln erkändes och dömdes hon
hustru Rågierd för samma tillmäle eller beskyllning av denna ringa
rätten fri. Men Mårten Nilsson i Nyåker med sin hustru och svärmoder
samt Johan Eskilsson i Orrbölet och andra flera som först henne hustru
Rågierd uti rop och ryckte kommit hava sakfälldes efter 20 kap. av
tingsmålabalken alla tillhopa att böta 40 marker treskiftes.»
Först på 1670-talet blev det fart på häxprocesserna
i Ängermanland. överallt misstänkte man häxor, och åtal följde på
åtal. Söderifrån hade denna andliga farsot kommit, och snart såg den
ut att famna hela landet. Bål efter bål restes mot skyn, och en mängd
kvinnor i blomman av sin ålder offrades för detta vanvett. Så
anbefallde prästerskapet 1670 en bot- och bönedag mot trolldomsväsendet
över hela riket för att avbedja det onda. Hülphers uppger, att smittan
härigenom endast spreds vidare norrut. Han ansåg, att det var en
överdriven nit »hos de bättre och särdeles prästerskapet» samt »de
enfaldigas orätt fattade begrepp om saken», som drev makar, vänner,
syskon och barn att med förvirrad iver befordra sina närmastes olycka.
Inom Torsåker och två andra socknar i Ångermanland blev 71 människor
halshuggna och brända på bålet. |